lyonsjuhundranio

Hur skall man göra för att bäst beskriva det som hänt denna helg? Med gapskrikig entousiasm eller turistguidens intresseväckande chargong? Med pipig, tonårsskrikig stämma eller med mogen, raspig bas? (Ok, den frågan var buslätt med tanke på att jag knappt kan prata för tillfället, utan mest väser fram orden. Fan ta ryssarna.) Kanske är det bäst att bara få det ur sig? Det kommer dock bli svårt. En av de bästa dagarna i mitt liv skall just beskrivas och dagen då "Kalinka"dunk fick mig att tappa rösten och det faktum att ni kanske inte förstår hur otroligt fantastiskt det var.. Nej, nu andas vi ut. Ingen press. Nu kör vi.


FREDAG

Kl. 20.00 var det samling i baren på la Pain-Riche (eller vad den nu hette) med klassen, Kerstin, Nedjib och de tokiga fransoserna som valt att läsa svenska. Innan vi snörde på oss klackarna hade vi här på Carres Pegases bjudit oss själva på middag, precis enlgit fredagstraditionen, och dagen till ära serverades hemlängtan-osande Tacos och äppelpaj med glass som självaste monitör-Sebastian hade gjorde (nu visade det sig visserligen att monitör-Sebastian inte alls gjort kakan, utan att det var hans mamma..-) Anledningen till att Sebastian gästade oss var att vi tyckte lite synd om honom då han berättat att han endast äter en gång per dag p g a näringsbrist (jag vet, det hänger inte ihop) så bi bjöd honom. I alla fall; på la Pain-Riche eller Perrache eller vad det nu hette, tog vi och pimplade var sin drink och tjötade med de nördiga fransoserna. Tre av dessa - en mycket lång kille med rosa skjorta och snedlugg och loafers vid namn Jan- eller om det var Ian, en fnittrig tjej med caramellblondt hår och en mörk och tystlåten- som killarna lyckades falla för, tog sedan med oss till coolaste cluben/baren i stan. À KGB. Som ni kanske förstår var det ett ryskt ställe; väggar prydda med målningar på Lenin och en barlista fylld enbart med vokda (oroa dig inte mammi, det fanns öl också). Rysk vodka, tjekisk vodka, svensk vodka, vodka med smak, vodka utan smak, vodka med kolsyra.. Dagen till ära var det dessutom maskerad-tema; tjejerna fick vita masker och killarna svarta. Framemot småtimmarna rullade vi hemåt, med Mr. R i släptåg, som valde att slagga hos oss i min säng, som denne fann synnerligen välbäddad. Han blev dock lite förskräckt när han upptäckte att jag hade gömt lite hackad lök under täcket, nere vid fotändan. Oops.


LÖRDAG

Trots gårdagens sena ryska barhäng ställde vi klockorna tidigt för att åka ut på landet och andas frisk luft som faktiskt innehåller syre. Efter en gudomlig frukost bestående av äkta svensk prästost och ägg med kaviar, bar det av. Vi tog bussen från Gare de Vaise till någon by jag inte minns namnet på. En slående tystnad slog lock för öronen och fåglarna kvittrade i träden, guldtegel hus och en huvudgata, ungefär lika stor som almgatan i Tibro, där varenda affär hade lunchstängt. Vilket var ungefär fem stycken. Me like! Dock hade även alla restauranger stängt, lördagsstängt, och vi fick då traska vidare till nästa by; som enligt en lokal-snubbe endast låg 2-3 km bort och enligt denne hade en fabulös restaurang. Efter en avgasdoftande, 45 minuters promenad utmed landsvägen kom vi fram till den efterlängtade staden och dess efterlängtade mat. Restaurangen låg utmed en öde bygata; några höstlöv prasslandes utmed vägkanten hälsade oss välkomna, vi hoppade över väggarbetet utanför dörren och slog upp portarna till La Diligens. Väl inne får vi reda på att de egentligen också har stängt; de hade endast öppet för att ett privatsällskap skulle kunna ha balobalo-middags-fest. Efter lite överläggning med kökskocken fick vi dock sitta ner vid ett långbord vid bardisken. Servitrisen vid namn Cecile föklarar; ni får trerätters middag 15 euro, vin ingår. Utsvultna och lite lagom griniga efter den ödesdrigra promenaden och den oändliga lunchletningen, säger vi alla 8 OUI, med rungande stämma.
Lunchen var något utöver det vanliga. Obeskrivligt god. Förrätten var ett hopplock av godsaker, upplastade i en fin, berg-liknande hög på en normalstor lunchtallrik med rosor längs med kanten. Huvudrätten: köttbit eller kyckling med kantarellsås, ungkokta grönsaker och Gratäng Dauphinoise (typ potatisgratäng). Sade jag att det var gott? Jag som aldrig har lyckats äta kantareller utan att få kväljningar, slukade allt det läckra med glädje. Mellanrätt: tre sorters ostar eller fromage blanc. Efterrätt: Maffig chokladkaka med grädde och vaniljsås. När efterrätten serverats kom Cecile, servitören, med åtta små skålar i sina chokladfärgade händer och sade: "Et maintenant; un cadeau. C'est sorbet avec alcool - très fort!" (Och nu; en present. Det är sorbet och alkohol - mycket starkt). Presenten var mycket riktigt stark. Russinbrännvin och bärsorbet i glas. Måste jag säga mer? Efter presenten serverades kaffe och te. Allt till ett pris av 15 euro. Och då har jag inte ens räknat med de åtta flaskor med vin som vi bälgade i oss (vinet ingick i priset).

Efter en tre timmar lång middag, sjungandes snapsvisor mot slutet, inmundigandes russinbrännvin och glass, gick vi några meter från restaurangen för att vänta på bussen. Det dröjde inte länge innan servitören Cecile kom utspringandes; "kom tillbaka - jag bjuder på sangria!". Och så hamnade vi vid bordet igen; sjungandes, drinkandes himmelsk sangria med kocken Olivier, Cecile och bagaren Jean Pierre. Den 13 november skall vi åka tillbaka, för att fira födelsedag. Boka in i almanackan.

Efter en galen bussfärd, när sju åttondelar av sällskapet satt längst bak i bilen sjungandes sangrians lov, skyndade vi hem för att byta om till partystassen. Kvällen till ära stod Bec the Jazz på schemat; stans hetaste jazzclub. Obeskrivligt bra. Ray Charles gung och en rastaman med röda, psykedeliska glasögon spelandes piano för glatta livet.

Gårdagen var underbar. Jag älskar Franska landsbygden och jag älskar jazz.

Peace with cheese.
Y.