lyonsjuhundranio

Det var länge sedan nu. Det ber vi om ursäkt för. Alldeles för många födelsedagar, bergs-resor, Beaujoulais  och ljusfester har vi glömt att rapportera om. Men, nu är det lite sent för det. Det som här hade blivit en kortfattad ultrarapid novell borde egentligen vara en tegelstenstjock äventyrsroman utan dess like, men det finns det inte tid för. Tid. 24 timmar per dygn är alldeles för få. Trop peu. Tiden rinner iväg likt brännhet sand mellan sommarbruna tår och det är inte utan att det bildas något tjockt och murrigt i bröstet. Kanske är det host-slem, kanske inte.. Igår åt vi på marockansk restaurang, avskedsmiddag och K. tog tåget hem redan klockan 9 imorse. En enda liten futtig och muntlig uttals-tenta återstår, alla sitter och övar - dans aucun cas. Ikväll ska vi åka pariserhjulet på Bellecour, trots att kylan säger åt oss not to. Trots att jag mår illa av bara tanken på en gungande liten vagn högt däruppe i det grå. Sedan är det slut. Finito. Passato. Ja, eller nästan i alla fall. Imorgon ska det sägas adjö till alla lärare och sedan på kvällen blir vi stolta som tuppen när vi ser Rickard svänga sin stråke på symfoniorkesterkonserten. Men sedan. När strålkastarna släckts, när det sista ackordet äro taget och det enda som återstår är ett ensamt och vilset eko, i en öde konsertlokal, då. Då är det slut. Då kommer tårarna. Tårar av glädje och sorg. Separationsångest utan dess like. Jag stannar tills på söndag, stannar för att vinka av familjen som åker, för att sedan åka hem till familjen som väntar.

Y.

Dagen efter, görandes kaffe med skummad mjölk

Hopplösa fallet: MEN MEN.. .VEM HAR LAGT EN, EN .. LJUS-GREJ .. I MIN SKAKBURK!???!?!




På prononciation-lektion med Jean-Yves

J.Y : Dis après moi; dans aucun cas.. (Säg efter mig; i inget fall..)
Hopplösa fallet: .. dans un caca ? (.. i en bajs ?)




På väg hem

Hopplösa fallet nr 2: Åh nej.. jag trampade i kräks. . KANINBALLE!! (se länk om ni inte förstår varför det hopplösa fallet refererar till kaninballar)

 (http://www.youtube.com/watch?v=noGa5qiw-QQ )

Elin säger:

KOLLA IN MIN BLOGG DÅ MIFFO

S e d e l s y s t e r n säger:

JA MEN FÖR FAN CHILLA DÅ SVAMP..SOPPA

Elin säger:

MEN LÄS DÅ FÖR F*N

S e d e l s y s t e r n  säger:

 MEN DÅÅH ÄRT-GÄRNA JAG KOLLAR JU

Elin säger:

DU ÄR ETT FÅR

S e d e l s y s t e r n  säger:

 bää 

Hur skall man göra för att bäst beskriva det som hänt denna helg? Med gapskrikig entousiasm eller turistguidens intresseväckande chargong? Med pipig, tonårsskrikig stämma eller med mogen, raspig bas? (Ok, den frågan var buslätt med tanke på att jag knappt kan prata för tillfället, utan mest väser fram orden. Fan ta ryssarna.) Kanske är det bäst att bara få det ur sig? Det kommer dock bli svårt. En av de bästa dagarna i mitt liv skall just beskrivas och dagen då "Kalinka"dunk fick mig att tappa rösten och det faktum att ni kanske inte förstår hur otroligt fantastiskt det var.. Nej, nu andas vi ut. Ingen press. Nu kör vi.


FREDAG

Kl. 20.00 var det samling i baren på la Pain-Riche (eller vad den nu hette) med klassen, Kerstin, Nedjib och de tokiga fransoserna som valt att läsa svenska. Innan vi snörde på oss klackarna hade vi här på Carres Pegases bjudit oss själva på middag, precis enlgit fredagstraditionen, och dagen till ära serverades hemlängtan-osande Tacos och äppelpaj med glass som självaste monitör-Sebastian hade gjorde (nu visade det sig visserligen att monitör-Sebastian inte alls gjort kakan, utan att det var hans mamma..-) Anledningen till att Sebastian gästade oss var att vi tyckte lite synd om honom då han berättat att han endast äter en gång per dag p g a näringsbrist (jag vet, det hänger inte ihop) så bi bjöd honom. I alla fall; på la Pain-Riche eller Perrache eller vad det nu hette, tog vi och pimplade var sin drink och tjötade med de nördiga fransoserna. Tre av dessa - en mycket lång kille med rosa skjorta och snedlugg och loafers vid namn Jan- eller om det var Ian, en fnittrig tjej med caramellblondt hår och en mörk och tystlåten- som killarna lyckades falla för, tog sedan med oss till coolaste cluben/baren i stan. À KGB. Som ni kanske förstår var det ett ryskt ställe; väggar prydda med målningar på Lenin och en barlista fylld enbart med vokda (oroa dig inte mammi, det fanns öl också). Rysk vodka, tjekisk vodka, svensk vodka, vodka med smak, vodka utan smak, vodka med kolsyra.. Dagen till ära var det dessutom maskerad-tema; tjejerna fick vita masker och killarna svarta. Framemot småtimmarna rullade vi hemåt, med Mr. R i släptåg, som valde att slagga hos oss i min säng, som denne fann synnerligen välbäddad. Han blev dock lite förskräckt när han upptäckte att jag hade gömt lite hackad lök under täcket, nere vid fotändan. Oops.


LÖRDAG

Trots gårdagens sena ryska barhäng ställde vi klockorna tidigt för att åka ut på landet och andas frisk luft som faktiskt innehåller syre. Efter en gudomlig frukost bestående av äkta svensk prästost och ägg med kaviar, bar det av. Vi tog bussen från Gare de Vaise till någon by jag inte minns namnet på. En slående tystnad slog lock för öronen och fåglarna kvittrade i träden, guldtegel hus och en huvudgata, ungefär lika stor som almgatan i Tibro, där varenda affär hade lunchstängt. Vilket var ungefär fem stycken. Me like! Dock hade även alla restauranger stängt, lördagsstängt, och vi fick då traska vidare till nästa by; som enligt en lokal-snubbe endast låg 2-3 km bort och enligt denne hade en fabulös restaurang. Efter en avgasdoftande, 45 minuters promenad utmed landsvägen kom vi fram till den efterlängtade staden och dess efterlängtade mat. Restaurangen låg utmed en öde bygata; några höstlöv prasslandes utmed vägkanten hälsade oss välkomna, vi hoppade över väggarbetet utanför dörren och slog upp portarna till La Diligens. Väl inne får vi reda på att de egentligen också har stängt; de hade endast öppet för att ett privatsällskap skulle kunna ha balobalo-middags-fest. Efter lite överläggning med kökskocken fick vi dock sitta ner vid ett långbord vid bardisken. Servitrisen vid namn Cecile föklarar; ni får trerätters middag 15 euro, vin ingår. Utsvultna och lite lagom griniga efter den ödesdrigra promenaden och den oändliga lunchletningen, säger vi alla 8 OUI, med rungande stämma.
Lunchen var något utöver det vanliga. Obeskrivligt god. Förrätten var ett hopplock av godsaker, upplastade i en fin, berg-liknande hög på en normalstor lunchtallrik med rosor längs med kanten. Huvudrätten: köttbit eller kyckling med kantarellsås, ungkokta grönsaker och Gratäng Dauphinoise (typ potatisgratäng). Sade jag att det var gott? Jag som aldrig har lyckats äta kantareller utan att få kväljningar, slukade allt det läckra med glädje. Mellanrätt: tre sorters ostar eller fromage blanc. Efterrätt: Maffig chokladkaka med grädde och vaniljsås. När efterrätten serverats kom Cecile, servitören, med åtta små skålar i sina chokladfärgade händer och sade: "Et maintenant; un cadeau. C'est sorbet avec alcool - très fort!" (Och nu; en present. Det är sorbet och alkohol - mycket starkt). Presenten var mycket riktigt stark. Russinbrännvin och bärsorbet i glas. Måste jag säga mer? Efter presenten serverades kaffe och te. Allt till ett pris av 15 euro. Och då har jag inte ens räknat med de åtta flaskor med vin som vi bälgade i oss (vinet ingick i priset).

Efter en tre timmar lång middag, sjungandes snapsvisor mot slutet, inmundigandes russinbrännvin och glass, gick vi några meter från restaurangen för att vänta på bussen. Det dröjde inte länge innan servitören Cecile kom utspringandes; "kom tillbaka - jag bjuder på sangria!". Och så hamnade vi vid bordet igen; sjungandes, drinkandes himmelsk sangria med kocken Olivier, Cecile och bagaren Jean Pierre. Den 13 november skall vi åka tillbaka, för att fira födelsedag. Boka in i almanackan.

Efter en galen bussfärd, när sju åttondelar av sällskapet satt längst bak i bilen sjungandes sangrians lov, skyndade vi hem för att byta om till partystassen. Kvällen till ära stod Bec the Jazz på schemat; stans hetaste jazzclub. Obeskrivligt bra. Ray Charles gung och en rastaman med röda, psykedeliska glasögon spelandes piano för glatta livet.

Gårdagen var underbar. Jag älskar Franska landsbygden och jag älskar jazz.

Peace with cheese.
Y.

Han tittade på mig, med sin genomträngand örnblick och man såg ritktigt hur tankarna virvlade omkring, likt en storm i Saharaöknen, innanför hans rynkade panna.
- Vad du ser trött ut,  sade han plötsligt.
- Ehh.. ja, jo  de ..,  svarade jag sömnigt innann han avbröt mig.
- Nämen; är du helt bakom flötet eller?!?!"
Genomborrande örnblick. Kalla svettdroppar som bildas under nackhåret. Molande huvudvärk, tomtar som spelar trummor i vänstra frontalloben.
En tystnad bredde ut sig i klassen. Menade han allvar? Jo, det verkar som det. Vår eminenta översättningslärare, som kan det svenska språket bättre än någon av oss, som skrivit flertalet böcker angående det svenska språket och dess fallgropar; frågade mig precis om jag var fullständigt korkad. Vad svarar man på det? Jo magistern, jag är helt urbota dum..? Det saknas ju visserligen några höns, men helt bakom flötet vet jag inte? Nej. Man får en klumo i halsen och hoppas på räddning från någon annan ur klassen. Man hoppas att det orangefärgade linoleumgovlet skall öppna sitt gap och ta sig med till jordens förkastade ände, där man kan sitta och grubbla tills intelligensrynkorna blivit synliga. Man springer kanske ut genom dörren stortjutandes, skrikandes att han kan ta sig i röven, jävla gubbjävel?

Eller också sitter man helt enkelt kvar och inser att magistern begått sitt första misstag och blandat ihop begreppen. Man sitter kvar och mottar ursäkter när denne inser att "vara bakom flötet" inte alls inser att vara dödstrött.

Hur många har fått en hatisk förolämpning från ett geni? (Jo, det är nog ganska många.)
Hur många har fått en ursäkt därefter? Jo, jag.



Peace with cheese.
Y.

Jag har precis ätit upp min fantastiskt goda soppa innehållande kalkon, tomat, äpple, purjolök, en buljongtärning, crème fraiche, vatten och diverse kryddor. Kan inte säga annat än att jag är stolt. Det bor allt en liten gourmet inom mig!

Idag öser regnet ner och har gjort hela dagen. Segt. Vi hoppas på mer sol snart.

Ikväll ska vi på bio och se "Inglorious bastards" som jag sett en gång tidigare, men som jag gärna ser igen för den är väldans bra. De pratar även en del franska i den (originally) så det ska bli spännande och se hur mycket man förstår. För övrigt är filmen textad på franska, men i vanliga fall är faktiskt de flesta filmer här dubbade. Precis som ALLA TV-program (desperate housewives, simpsons, alla filmer) vilket känns väldigt konstigt. Känns lite som att resa tillbaka till när man var liten och kollade på Bumbibjörnarna och rösten aldrig stämde överens med munnen, fast man aldrig fattade varför. Ännu töntigare blir det när man ska kolla cool actionfilm med Schwarzenegger och han pratar pipig franska som inte stämmer överens med munrörelserna. Underhållande.

Idag har vi varit i skolan och blivit skrämda till vettet. Jo, faktiskt, för vi fick reda på att någonting vi alla gjort, varit mot etiken och moralens alla lagar och regler. Vi har förnedrat det franska folket, vi har ställt oss i överläge gentemot dem och ja, vi har helt enkelt förolämpat flera av dem. Pinsamt. Vi visste alla vad som är rätt och fel, men från fram till idag visste vi dock inte hur stor vikt fransmännen själva lägger vid denna för oss obetydliga petitess. Tu eller vous. Där har vi förolämpningen. För här i detta land är det nämligen skam, ve och fasa! att kalla någon för "Du", alltså "Tu". Jag hade själv förstått det som att det är viktigt att nia folk man inte känner, men inte lagt särskilt stor vikt vid det mer än att tänka "äsch!" och fortsätta prata. Men nu inser jag plötsligt att detta är av stor vikt och jag ska därför fokusera extra mycket på att använda benämningen "vous" på varenda människa jag möter.

Fast istället blandar jag ihop nous och vous och det är därför jag inte velat använda vous, haha. Lite pinsamt att försöka fråga någon vart den bor och istället fråga vart man själv bor...

Menmen!

Nu ska jag ge mig ikast med lite glospluggning och ta en powernap!

Puss och kram från Frida

Nu kommer en uppdate från de senaste dagarna, som vi av en händelse lyckats glömma rapportera om.

Måndag:
Hösten har kommit till Lyon.  Gående utmed Rhône, på vår morgonpromenad, sluter vi kappan tätare om kroppen och funderar på hur säsongens vantar kan tänkas se ut. Väl hemma tar vi på oss stora bylsiga tröjor, bälgar i oss te med mystiska namn, kryper upp i soffan - som av en händelse också råkar vara min säng - och pluggar för glatta livet. Måndagar är rum 709s officiella plugg-dag. Ingen skola. Inget Bron. Bara självständigt plugg. 
När klockan började närma sig 21 blev vi inbjudna att äta mjölfri nutellakladdkaka och dricka kamomillte hos våra grannar i 708. På ett ögonblick slukade vi den delikata kakan och kröp sedan upp i soffan för att njuta av varsin kopp te, och diskutera dagens o-händelserika händelser. Plötsligt utbrister E.C., som satt och blickade ut genom den glasade balkongdörren; "MEN HAN ÄR JU NAKEN!" Mycket riktigt; genom panoramafönstren till lägenheten tvärs över gatan kunde man tydligt se en nakengestalt. Vår snygg-granne stod alltså spritt språngande - precis så som Gud skapt honom - framför panoramafönstret i sin lägenhet. Ett öronbedövande skrik, som skulle fått varenda decibel-o-meter att kapitulera och som måste ha fått varenda baguettätande granne att sätta brödet i halsen, spred sig i rum 708. Hot-naked-neighbour-guy was born. (Förvisso kan man ju undra vad han skulle ha tänkt om han under sin nakna lägenhetspromenad hade vänt sig om. Vad skulle han ha tänkt om han sett de sex flickorna som tryckte sig mot balkongfönstrer, skrikandes likt fans på en Beatleskonsert?)

Tisdag:
Halv tolv fick vi fly vår lägenhet, för att lämna plats åt den efterlängtade städerskan. Efter två veckor med smuts, fläckiga handdukar och toarullar snodda från städvagnen, kanske ni förstår att hon var efterlängtad. Det stora spindelnätet över F.s säng hade hon dock, till F.s lycka och till alla andras förfäran, inte blivit bortstädat. Den gigantiska spindeln som av en händelse bor i det gigantiska spindelnätet har döpt till Alfie. Vilken tur för mig att jag sover nere i köket.

Då vi blev utslängda en timma innan vi skulle åka till skolan blev det en tidig lunch i den knökade matsalen, innan vi bestämde oss för att ta tramen en hållplats för att gå på Kaviar-jakt på IKEA. Det kändes nästan som att komma hem när man gick in genom de blågula portarna - kanske var det för att det stod Hej på en skylt, kanske var det doften av korv.. Till min förfäran fanns det dock ingen kaviar!!!! Härmed vädjar jag till alla som längtar efter att lägga ner en fömögenhet på att skicka ett vadderat kuvert, innehållandes en mycket stor tub med kaviar, till mig. Tre månader utan kaviar lär bli svårt. Och prästost. Det hade de inte heller. Jag är trött på slibbig och söt, färdigskivad Emmentaler-ost. Det blev till slut ett paket leksandsknäcke, en påse rabarberte och en påse salta sillar. Snart åker vi tillbaka för att inhandla glögg, juleskum och pepparkakor inför jul - ty julskyltningen i mathyllan slutar den 24 oktober.

Efter en lång dag i skolan - uttal, prata-med-äkta-fransmän-lektion och civilisation (ung. samhällskunskap) tog vi tramen hem, åt varsin smörgås och stupade i säng.

Peace with cheese.
Y.

Idag har vi lärt oss skillnaden mellan bon soir och bon soirée! När man precis träffar någon säger man bon soir och när man skiljs åt säger man bon soirée - c'est simple!

Vi har även under dagen lärt oss hur man ska uttala "bonjour", "ca va bien" och andra trevliga ord/meningar! Vi har nämligen haft vår första uttalslektion med vår käre lärare Jean-Yves!

För tillfället sitter vi och pluggar och det ser ut såhär:

M gömde sig på övervåningen så här kommer en annan fin bild på henne ifrån igår:



I högra hörnet ser ni även min måltid (som jag lagat HELT SJÄLV! Mamma, var stolt ;))!

Vi har dessutom gjort vår fina lägenhet ytterligare mer hemtrevlig med affischer och vår nya storsatsning: "Veckans Babe" eller "Le bébé de semaine"! Denna veckan pryds vår vägg av följande babe:



och vår affischprydda vägg ser såhär snygg ut nuförtiden:


`
Nä hörrni, nu ska jag fortsätta plugga och läsa i L'étranger av Albert Camus!

À bientôt!

PUSS från fröken F

Här sitter vi i vår lägenhet, en något molnig måndagsmorgon och har precis ätit frukost. För min del blev det baguette med smält ost och skinka plus ett scrambled egg som jag blivit mästare på att göra, eftersom vi inte har någon stekspade! Innovasion, we like!

Påtal om innovasion så har Y och M köpt en superfin upphängningsbar hylla av tyg som de hittade på marknaden som invaderade vår lilla gata häromdagen! Den kommer ursprungligen från IKEA men fyndades i andra hand för den helt klart överkomliga summan 2 euro!

Så, nu hänger den fint i vårt badrum och fyller sin funktion! Nämnde jag förresten att den föreställer en raket? IKEAs barnavdelning, we like!

Igår var vi i Parc tête d'or och hade picknick! Det var otroligt fint väder och marknaden var i full gång när vi gick från lägenheten och på väg mot parken. Vi stannade till på marknaden och köpte baguetter, jordgubbar, ost och skinka. Det var SÅ franskt!

Vi gick även förbi mängder med vackra hus i äkta fransk stil! (tycker jag som är lite av en kultur-nörd!)



Vi pluggade även en del igår, eftersom vi har en del läxor till denna veckan. Idag är vi lyckligtvis lediga så vi hinner jobba på!

E har även satt upp två planscher som vi fått så nu börjar vi mysa till vår lägenhet mer och mer! Grannarna i rum 708, Em och A, ska åka till IKEA idag och vi har beställt värmeljus av dem så vi kan få ytterligare mysstämning! Det börjar faktiskt kännas mer och mer som hemma här nu, även om vi saknar HYLLOR! Vårt matförråd är för tillfället ovanpå micron och ett skåp plus däremellan och våra skolböcker ligger inne i garderoben där vi egentligen borde ha lite kläder.. Compact living, men det funkar! Innovation we like!

Vi har i alla fall lyckats komma över inte mindre än 7 (!) nya handdukar! Så nu behöver vi varken dela eller använda samma om och om igen. Fräschetsfaktorn är hög!

Andra saker vi har hunnit med är en fika med är att jag och E har haft en väldigt mysig lunch med vår numera franska väninna J! Vi gick till ett supermysigt franskt lunchställe som låg i de äldre delarna av Lyon och åt rostad macka med olika saker på. Jag drack även te som serverades i en jättesöt kanna:



Vi har hunnit ta tempen på Lyons uteliv två kvällar i rad och det har varit riktigt roligt! I lördags var vi ute med våra moneteurer och monetricer, alltså franska faddrar. Först var vi på ett ölställe där jag (hör och häpna!) drack en öl (som jag faktiskt gillade!) och sedan gick vi en stadsvandring mitt i natten för att sedan komma till ett uteställe som vi tror hette "La Cave". Det var verkligen ett passande namn, för vi fick i princip krypa ner för att komma till dansgolvet som därför också var väääääldigt varmt! Vi stannade inte där jättelänge, men under den tiden vi var där hann vi bilda säkert tio dansringar som alla fransmän tyckte var väldigt roliga och dessutom ett "tåg"! Svenskar know how to do it!



Det franska livet har bara börjat! Nu väntar en ny vecka...

PUSS från

F