lyonsjuhundranio

Han tittade på mig, med sin genomträngand örnblick och man såg ritktigt hur tankarna virvlade omkring, likt en storm i Saharaöknen, innanför hans rynkade panna.
- Vad du ser trött ut,  sade han plötsligt.
- Ehh.. ja, jo  de ..,  svarade jag sömnigt innann han avbröt mig.
- Nämen; är du helt bakom flötet eller?!?!"
Genomborrande örnblick. Kalla svettdroppar som bildas under nackhåret. Molande huvudvärk, tomtar som spelar trummor i vänstra frontalloben.
En tystnad bredde ut sig i klassen. Menade han allvar? Jo, det verkar som det. Vår eminenta översättningslärare, som kan det svenska språket bättre än någon av oss, som skrivit flertalet böcker angående det svenska språket och dess fallgropar; frågade mig precis om jag var fullständigt korkad. Vad svarar man på det? Jo magistern, jag är helt urbota dum..? Det saknas ju visserligen några höns, men helt bakom flötet vet jag inte? Nej. Man får en klumo i halsen och hoppas på räddning från någon annan ur klassen. Man hoppas att det orangefärgade linoleumgovlet skall öppna sitt gap och ta sig med till jordens förkastade ände, där man kan sitta och grubbla tills intelligensrynkorna blivit synliga. Man springer kanske ut genom dörren stortjutandes, skrikandes att han kan ta sig i röven, jävla gubbjävel?

Eller också sitter man helt enkelt kvar och inser att magistern begått sitt första misstag och blandat ihop begreppen. Man sitter kvar och mottar ursäkter när denne inser att "vara bakom flötet" inte alls inser att vara dödstrött.

Hur många har fått en hatisk förolämpning från ett geni? (Jo, det är nog ganska många.)
Hur många har fått en ursäkt därefter? Jo, jag.



Peace with cheese.
Y.