lyonsjuhundranio

Det är lite tragiskt nu när man tänker på det såhär efteråt. Trots det kräver det sin lilla förklaring. Som ni kanske redan har förstått, genom att läsa den rafflande rubriken här ovan, handlar det om ett djupt journalistiskt avslöjande inte långt ifrån Maison Rhôdonnaise Environmentalle (hur det nu stavas??), där vi råkar ha våra historielektioner. Håll i er gott folk för jag skall just avslöja en av detta årtiondes mest patetiska upptäckter. Ty, jag har nämligen, ytterst blygsamt visserligen, lyckats knäcka det franska kaffesystemets mysteriska kod. Mysteriet bakom kaffeautomaternas blygsamma, men ack så ständiga, närvaro - inte riktigt lika ständig som alla dessa pharmacier, men nätt och jämt i alla fall - och mysteriet bakom de rutiga dukarnas elegans.

Det var en lagom mulen dag i början på slutet av året och fåglarna, som hade slutat kvittra för flera veckor sedan, suckade bistert åt de förbipaserandes brist på brödsmulor. En härligt rosig grammatiklärare från Göteborg, icke att förväxla med Ingvar Oldsberg, hade sedan en vecka befunnit sig i staden som rimmar på Dijon, för att lära en skara kaviarsucktande studenter konjunktivens rätta användning.
Klockan hade precis slagit 10 och några av de våghalsiga, minikjolsbeklädda västgötarna sprang ner på gatan för att köpa sig varsin kopp take-away cap på Café Pops, vars namn inte skall förväxlas med André Pops, som av en händelse brukar prata sport på SVT, titt som tätt. Då klockan ännu inte hade slagit tolv, och det alltså fortfarande ansågs passande att beställa en rykande het cappuchino - för jo, man är en mycket smakfull, typiskt svensk turist om man beställer cappuchino eller café au lait efter klockan tolv - var det precis vad tre av dessa våghalsiga studenter gjorde. Beställde varsin cappuchino alltså. Kvinnan bakom bardisken, utrustad med ett otroligt charmigt och frissigt hår, tog fram tre muggar, utan handtag, i vit mjukplats från en låda under disken. Hon gick bort till sin otroligt komplicerade kaffe-maskin, som troligtvis kostade mycket mer än vad någon kaffemaskin jag möjligtvis kommer köpa - om jag någon gång får för mig att jag tycker det är nödvändigt, vilket jag förtillfället inte tycker - och så tryckte hon på en av alla de tre knapparna. När hon var klar ställde hon de tre muggarna, innehållandes två centimeter kaffe i vardera muggen, på bardisken. Under bänken fiskade hon fram en gigantisk sprayflaska innehållandes sprutgrädde - jag vet det är så tragiskt - vilken hon började skaka med ett frenetiskt, men på något sätt ändå lugnt, sätt. Jag stirrade på henne, med ögon uppspärrade till gigantiskhet (ja, jag hittade precis på det ordet själv, shoot me); vad håller kvinnan på med? Sprutgrädde? I min CAPPUCHINO?? Nej, nu jävlar. "Ursäkta mig, ska du ha .. sånt där .. i !??!?!" Hon tittade på mig med oförstående min, mitt i allt det frissiga och svarade klämkäckt; "Det blir ingen cappuchino utan sprutgädde!". Och. SÅ började hon spruta. Och. Som. Hon. Sprutade. Det. Var. Grädde. Ö V E R A L L T. . 2 centimeter kaffe, 8 decimeter sprutgrädde, en tesked oboy på toppen.. behöver jag säga att jag är lycklig över att ha stoppat henne precis innan hon fullkomligt skulle ha förstört muggen innehållandes mitt  underbara espresso-kaffe? Nej. Jag tror inte det. F. och M. var varken lika snabba, eller lika visa, ty 3 euro och en decimeter sprutgrädde senare såg de inte riktigt lika mysigt pigga ut som man vanligtvis gör efter en kopp god cappuchino. Nej. Café Pops må ha rutiga dukar på sina fina cafébord, men ack - dit skall jag då aldrig gå igen. Ty, gott folk, för 3 euro, kan man nämligen köpa hela 6 koppar kaffe/cappuchino/choklad, med en halv deciliter socker i, ur skolans kaffeautomat - ibland får man till och med en drinkpinne på köpet- och det, gott folk, det kallar jag personlig service, prize-wize, the real deal.. Ja, ni fattar.

Sammanfattning:
Cafe Pops= sprutgräddsinvasion
Skolans kaffeautomat= du får socker på köpet.

Peace with cheese.
Y.