Om symfonikonserter och fioler..
Förra torsdagen var jag på min första symfoniorkesterkonsert. Någonsin. Det var magiskt. Fiolsträngar som vibrerar under en pinne av spänt hästhår, en triangelman med känsla för pling, dirigent hoppandes på sitt podie.. Ni förstår. Dock var det många av alla dessa inbitna musiker som både förvånades och förfärades över min symfoniorkester-oskuld; hade jag ALDRIG varit på en symfonikonsert? Tragedi! Jag kommer från landet - förlåt alla ni som fortfarande tycker att Tibro är världens metropol, för jag skall just till att avslöja något ni kommer tycka är förfärligt skrämmande: det finns en värld utanför Fagersanna, långt bortom Skövde till och med. På landet går man inte på symfoniorkesterkonserter, punkt. Om man fortsätter spela på sin flöjt, mandolin eller basfiol efter det att puberteten har slagit till kan man vara säker på att klassas som tönt, tyvärr. Om man däremot ger sig på att spela elgitarr och drar ihop ett band som, om man har tur, kanske till och med kan få spela på Park i Hjo, då är man dö-tuff. Tyvärr x 1000. Trots min lantliga bakgrund har jag alltid haft en förkärlek till både fioler, trumpeter och diverse saxofonliknande instrument. Jag minns så väl när man, åtta år, fick åka till musikskolan för första gången för att välja och prova olika instrument; jag minns hur mina ögon fladdrande sökte sig till en mahognyglänsande fiol, men hur min mamma, med fast och bestämd röst, insiterade på att fiol inte var någonting för mig. Jag förstår henne nu.Ty åttaåringar borde inte få spela fiol. Speciellt inte om det enda som skiljer dennes rum från den hormonstinne storebroderns är en hemmasnickrad, tunn skiljevägg som dessutom, några år senare, resulterade i ett halvdant morseliknande knacksystem där 2 knackningar betyder "hej" och fyra "ska vi lana?". Jag fick spela blockflöjt istället. Jätteballt och megakul när man är åtta. Speciellt eftersom man får en fin liten plastpinne och en burk med vaselin att rengöra detta komplexa instrument med. Alltså - mycket skoj. Nu såhär efteråt finner jag det väldigt tråkigt att jag slutade spela på min komplexa björkfärgade flöjt för att, likt många andra uppmärksamhetssucktande tonåringar, börja spela garagerocksvänlig elbas. Det kanske låter för j*vligt när man är åtta, brorsan kanske får sova tre år för lite, men allvarligt talat gott folk; jag finner det otroligt mycket mer bildande, charmerande och vackert att spela fiol, än att gång på gång upprepa en bas-slinga bestående av fyra toner. Snälla småbarnsföräldrar på landet; köp hörselkåpor - berika er (och oss symfonikonsert-frälsta) framtid. Mer fioler åt folket.
Peace with cheese.
Y.
Peace with cheese.
Y.
Hopplösa fall
Dagen efter, görandes kaffe med skummad mjölk
Hopplösa fallet: MEN MEN.. .VEM HAR LAGT EN, EN .. LJUS-GREJ .. I MIN SKAKBURK!???!?!
På prononciation-lektion med Jean-Yves
J.Y : Dis après moi; dans aucun cas.. (Säg efter mig; i inget fall..)
Hopplösa fallet: .. dans un caca ? (.. i en bajs ?)
På väg hem
Hopplösa fallet nr 2: Åh nej.. jag trampade i kräks. . KANINBALLE!! (se länk om ni inte förstår varför det hopplösa fallet refererar till kaninballar)
what happens in Lyon?
Tiden går och går. Jag har varit dålig på att uppdatera här det senaste, men nu ska ni äntligen få veta varför!
För det första har jag varit i PARIS la première fois och spenderat tre heldagar med min bror, mor, far och - till min stora förvåning - min älskade pojkvän som överraskade mig genom att möta upp mig på Gare de Lyon i Paris! Efter världens bästa överraskning begav vi oss in i ett virrvarr av Eiffeltorn, Triumfbågar, rosévin på balkongen med världens utsikt, marknader och restaurangbesök. En fullkomligt oförglömlig helg! Tur för mig att jag ska åka tillbaka redan nu på fredag och njuta av ännu mer kärlek i vackra, fantastiska Paris!
Så när jag kom tillbaka till Lyon möttes jag av två hypade personer, Ylva och Elin, som var helt i extas efter helgen och pladdrade om helgens bravader, partyparty och lantliga tillställningar (fråga mig inte!). De hamnade till och med på en Halloweenfest där de möttes av att en kille tog dem i hand (eller om det var en kindpuss?) och presenterade sig som "pervot". Menmen, väl tillbaka som sagt blev saknaden efter älsklingspojkvännen värre och värst så han kom hit helt spontant för att göra mig sällskap i ett numera ganska regnigt och grått Lyon. Vi hann med både vinprovning med alla klasskamrater inklusive tre fransmän, en väldigt lyckad Carre Pégases-middag (den mest lyckade ever faktiskt!) samt mysiga promenader runtomkring Fourvière och Vieux Lyon. Det var några helt underbara toppendagar!
Så var det måndag och verklighet igen. Idag hade vi historialektion och idag fattade jag verkligen INGENTING! Lite frustrerande, menmen. Jag förstår i alla fall mindre än när vi kom hit från början! Denna gång var jag dock desto sömnigare, eftersom jag inte fått min hutt från Café Pops (se inlägget innan) och därmed var trötttrött.
Just nu sitter alla och pluggar duktigt eftersom vi har en bokrecension som ska in på torsdag. Lite trevliga avbrott har vi i alla fall fått, som för ungefär en timme sedan när Ylva och Maria kom hem från en sväng på stan och höjde ljudvolymen à la rum 709. Det gillar vi!
Jag sitter och lyssnar på Kents nya skiva Röd som min stackars familj kommer plågas med att höra på högsta volym hemma i mitt rum när jag kommer hem igen. Jag tror nog de kommer överleva, eftersom de verkar sakna mig ganska mycket där borta! Jag saknar er med kära family!
För övrigt börjar jag få lite julfeelings och jag har faktiskt kollat lite på julklappar... Åh jag längtar till julen!
Nyhet: en Gocci har öppnat mittemot vårt hotell och det är verkligen jättenära. Jag tror man kommer dit på tio steg från dörr till dörr. Hittills har jag handlat avokado, chokladpudding och crème fraiche där. Ingen storhandling direkt, men det är verkligen annorlunda för en sådan bonnatös som mig att ha så nära till affären.
Jaja, nu ska jag ta itu med min främling igen. Vi läser nämligen Albert Camus "Främlingen".
Puss och Kram på alla er där hemma från er Frida<3!
Jag saknar er
För det första har jag varit i PARIS la première fois och spenderat tre heldagar med min bror, mor, far och - till min stora förvåning - min älskade pojkvän som överraskade mig genom att möta upp mig på Gare de Lyon i Paris! Efter världens bästa överraskning begav vi oss in i ett virrvarr av Eiffeltorn, Triumfbågar, rosévin på balkongen med världens utsikt, marknader och restaurangbesök. En fullkomligt oförglömlig helg! Tur för mig att jag ska åka tillbaka redan nu på fredag och njuta av ännu mer kärlek i vackra, fantastiska Paris!
Så när jag kom tillbaka till Lyon möttes jag av två hypade personer, Ylva och Elin, som var helt i extas efter helgen och pladdrade om helgens bravader, partyparty och lantliga tillställningar (fråga mig inte!). De hamnade till och med på en Halloweenfest där de möttes av att en kille tog dem i hand (eller om det var en kindpuss?) och presenterade sig som "pervot". Menmen, väl tillbaka som sagt blev saknaden efter älsklingspojkvännen värre och värst så han kom hit helt spontant för att göra mig sällskap i ett numera ganska regnigt och grått Lyon. Vi hann med både vinprovning med alla klasskamrater inklusive tre fransmän, en väldigt lyckad Carre Pégases-middag (den mest lyckade ever faktiskt!) samt mysiga promenader runtomkring Fourvière och Vieux Lyon. Det var några helt underbara toppendagar!
Så var det måndag och verklighet igen. Idag hade vi historialektion och idag fattade jag verkligen INGENTING! Lite frustrerande, menmen. Jag förstår i alla fall mindre än när vi kom hit från början! Denna gång var jag dock desto sömnigare, eftersom jag inte fått min hutt från Café Pops (se inlägget innan) och därmed var trötttrött.
Just nu sitter alla och pluggar duktigt eftersom vi har en bokrecension som ska in på torsdag. Lite trevliga avbrott har vi i alla fall fått, som för ungefär en timme sedan när Ylva och Maria kom hem från en sväng på stan och höjde ljudvolymen à la rum 709. Det gillar vi!
Jag sitter och lyssnar på Kents nya skiva Röd som min stackars familj kommer plågas med att höra på högsta volym hemma i mitt rum när jag kommer hem igen. Jag tror nog de kommer överleva, eftersom de verkar sakna mig ganska mycket där borta! Jag saknar er med kära family!
För övrigt börjar jag få lite julfeelings och jag har faktiskt kollat lite på julklappar... Åh jag längtar till julen!
Nyhet: en Gocci har öppnat mittemot vårt hotell och det är verkligen jättenära. Jag tror man kommer dit på tio steg från dörr till dörr. Hittills har jag handlat avokado, chokladpudding och crème fraiche där. Ingen storhandling direkt, men det är verkligen annorlunda för en sådan bonnatös som mig att ha så nära till affären.
Jaja, nu ska jag ta itu med min främling igen. Vi läser nämligen Albert Camus "Främlingen".
Puss och Kram på alla er där hemma från er Frida<3!
Jag saknar er
Avslöjandet på parallellgatan till rue Victor Hugo
Det är lite tragiskt nu när man tänker på det såhär efteråt. Trots det kräver det sin lilla förklaring. Som ni kanske redan har förstått, genom att läsa den rafflande rubriken här ovan, handlar det om ett djupt journalistiskt avslöjande inte långt ifrån Maison Rhôdonnaise Environmentalle (hur det nu stavas??), där vi råkar ha våra historielektioner. Håll i er gott folk för jag skall just avslöja en av detta årtiondes mest patetiska upptäckter. Ty, jag har nämligen, ytterst blygsamt visserligen, lyckats knäcka det franska kaffesystemets mysteriska kod. Mysteriet bakom kaffeautomaternas blygsamma, men ack så ständiga, närvaro - inte riktigt lika ständig som alla dessa pharmacier, men nätt och jämt i alla fall - och mysteriet bakom de rutiga dukarnas elegans.
Det var en lagom mulen dag i början på slutet av året och fåglarna, som hade slutat kvittra för flera veckor sedan, suckade bistert åt de förbipaserandes brist på brödsmulor. En härligt rosig grammatiklärare från Göteborg, icke att förväxla med Ingvar Oldsberg, hade sedan en vecka befunnit sig i staden som rimmar på Dijon, för att lära en skara kaviarsucktande studenter konjunktivens rätta användning.
Klockan hade precis slagit 10 och några av de våghalsiga, minikjolsbeklädda västgötarna sprang ner på gatan för att köpa sig varsin kopp take-away cap på Café Pops, vars namn inte skall förväxlas med André Pops, som av en händelse brukar prata sport på SVT, titt som tätt. Då klockan ännu inte hade slagit tolv, och det alltså fortfarande ansågs passande att beställa en rykande het cappuchino - för jo, man är en mycket smakfull, typiskt svensk turist om man beställer cappuchino eller café au lait efter klockan tolv - var det precis vad tre av dessa våghalsiga studenter gjorde. Beställde varsin cappuchino alltså. Kvinnan bakom bardisken, utrustad med ett otroligt charmigt och frissigt hår, tog fram tre muggar, utan handtag, i vit mjukplats från en låda under disken. Hon gick bort till sin otroligt komplicerade kaffe-maskin, som troligtvis kostade mycket mer än vad någon kaffemaskin jag möjligtvis kommer köpa - om jag någon gång får för mig att jag tycker det är nödvändigt, vilket jag förtillfället inte tycker - och så tryckte hon på en av alla de tre knapparna. När hon var klar ställde hon de tre muggarna, innehållandes två centimeter kaffe i vardera muggen, på bardisken. Under bänken fiskade hon fram en gigantisk sprayflaska innehållandes sprutgrädde - jag vet det är så tragiskt - vilken hon började skaka med ett frenetiskt, men på något sätt ändå lugnt, sätt. Jag stirrade på henne, med ögon uppspärrade till gigantiskhet (ja, jag hittade precis på det ordet själv, shoot me); vad håller kvinnan på med? Sprutgrädde? I min CAPPUCHINO?? Nej, nu jävlar. "Ursäkta mig, ska du ha .. sånt där .. i !??!?!" Hon tittade på mig med oförstående min, mitt i allt det frissiga och svarade klämkäckt; "Det blir ingen cappuchino utan sprutgädde!". Och. SÅ började hon spruta. Och. Som. Hon. Sprutade. Det. Var. Grädde. Ö V E R A L L T. . 2 centimeter kaffe, 8 decimeter sprutgrädde, en tesked oboy på toppen.. behöver jag säga att jag är lycklig över att ha stoppat henne precis innan hon fullkomligt skulle ha förstört muggen innehållandes mitt underbara espresso-kaffe? Nej. Jag tror inte det. F. och M. var varken lika snabba, eller lika visa, ty 3 euro och en decimeter sprutgrädde senare såg de inte riktigt lika mysigt pigga ut som man vanligtvis gör efter en kopp god cappuchino. Nej. Café Pops må ha rutiga dukar på sina fina cafébord, men ack - dit skall jag då aldrig gå igen. Ty, gott folk, för 3 euro, kan man nämligen köpa hela 6 koppar kaffe/cappuchino/choklad, med en halv deciliter socker i, ur skolans kaffeautomat - ibland får man till och med en drinkpinne på köpet- och det, gott folk, det kallar jag personlig service, prize-wize, the real deal.. Ja, ni fattar.
Sammanfattning:
Cafe Pops= sprutgräddsinvasion
Skolans kaffeautomat= du får socker på köpet.
Peace with cheese.
Y.
Det var en lagom mulen dag i början på slutet av året och fåglarna, som hade slutat kvittra för flera veckor sedan, suckade bistert åt de förbipaserandes brist på brödsmulor. En härligt rosig grammatiklärare från Göteborg, icke att förväxla med Ingvar Oldsberg, hade sedan en vecka befunnit sig i staden som rimmar på Dijon, för att lära en skara kaviarsucktande studenter konjunktivens rätta användning.
Klockan hade precis slagit 10 och några av de våghalsiga, minikjolsbeklädda västgötarna sprang ner på gatan för att köpa sig varsin kopp take-away cap på Café Pops, vars namn inte skall förväxlas med André Pops, som av en händelse brukar prata sport på SVT, titt som tätt. Då klockan ännu inte hade slagit tolv, och det alltså fortfarande ansågs passande att beställa en rykande het cappuchino - för jo, man är en mycket smakfull, typiskt svensk turist om man beställer cappuchino eller café au lait efter klockan tolv - var det precis vad tre av dessa våghalsiga studenter gjorde. Beställde varsin cappuchino alltså. Kvinnan bakom bardisken, utrustad med ett otroligt charmigt och frissigt hår, tog fram tre muggar, utan handtag, i vit mjukplats från en låda under disken. Hon gick bort till sin otroligt komplicerade kaffe-maskin, som troligtvis kostade mycket mer än vad någon kaffemaskin jag möjligtvis kommer köpa - om jag någon gång får för mig att jag tycker det är nödvändigt, vilket jag förtillfället inte tycker - och så tryckte hon på en av alla de tre knapparna. När hon var klar ställde hon de tre muggarna, innehållandes två centimeter kaffe i vardera muggen, på bardisken. Under bänken fiskade hon fram en gigantisk sprayflaska innehållandes sprutgrädde - jag vet det är så tragiskt - vilken hon började skaka med ett frenetiskt, men på något sätt ändå lugnt, sätt. Jag stirrade på henne, med ögon uppspärrade till gigantiskhet (ja, jag hittade precis på det ordet själv, shoot me); vad håller kvinnan på med? Sprutgrädde? I min CAPPUCHINO?? Nej, nu jävlar. "Ursäkta mig, ska du ha .. sånt där .. i !??!?!" Hon tittade på mig med oförstående min, mitt i allt det frissiga och svarade klämkäckt; "Det blir ingen cappuchino utan sprutgädde!". Och. SÅ började hon spruta. Och. Som. Hon. Sprutade. Det. Var. Grädde. Ö V E R A L L T. . 2 centimeter kaffe, 8 decimeter sprutgrädde, en tesked oboy på toppen.. behöver jag säga att jag är lycklig över att ha stoppat henne precis innan hon fullkomligt skulle ha förstört muggen innehållandes mitt underbara espresso-kaffe? Nej. Jag tror inte det. F. och M. var varken lika snabba, eller lika visa, ty 3 euro och en decimeter sprutgrädde senare såg de inte riktigt lika mysigt pigga ut som man vanligtvis gör efter en kopp god cappuchino. Nej. Café Pops må ha rutiga dukar på sina fina cafébord, men ack - dit skall jag då aldrig gå igen. Ty, gott folk, för 3 euro, kan man nämligen köpa hela 6 koppar kaffe/cappuchino/choklad, med en halv deciliter socker i, ur skolans kaffeautomat - ibland får man till och med en drinkpinne på köpet- och det, gott folk, det kallar jag personlig service, prize-wize, the real deal.. Ja, ni fattar.
Sammanfattning:
Cafe Pops= sprutgräddsinvasion
Skolans kaffeautomat= du får socker på köpet.
Peace with cheese.
Y.
Lite timjan på det..
Elin säger:
KOLLA IN MIN BLOGG DÅ MIFFO
S e d e l s y s t e r n säger:
JA MEN FÖR FAN CHILLA DÅ SVAMP..SOPPA
Elin säger:
MEN LÄS DÅ FÖR F*N
S e d e l s y s t e r n säger:
MEN DÅÅH ÄRT-GÄRNA JAG KOLLAR JU
Elin säger:
DU ÄR ETT FÅR
S e d e l s y s t e r n säger:
bää
