lyonsjuhundranio

Det var länge sedan nu. Det ber vi om ursäkt för. Alldeles för många födelsedagar, bergs-resor, Beaujoulais  och ljusfester har vi glömt att rapportera om. Men, nu är det lite sent för det. Det som här hade blivit en kortfattad ultrarapid novell borde egentligen vara en tegelstenstjock äventyrsroman utan dess like, men det finns det inte tid för. Tid. 24 timmar per dygn är alldeles för få. Trop peu. Tiden rinner iväg likt brännhet sand mellan sommarbruna tår och det är inte utan att det bildas något tjockt och murrigt i bröstet. Kanske är det host-slem, kanske inte.. Igår åt vi på marockansk restaurang, avskedsmiddag och K. tog tåget hem redan klockan 9 imorse. En enda liten futtig och muntlig uttals-tenta återstår, alla sitter och övar - dans aucun cas. Ikväll ska vi åka pariserhjulet på Bellecour, trots att kylan säger åt oss not to. Trots att jag mår illa av bara tanken på en gungande liten vagn högt däruppe i det grå. Sedan är det slut. Finito. Passato. Ja, eller nästan i alla fall. Imorgon ska det sägas adjö till alla lärare och sedan på kvällen blir vi stolta som tuppen när vi ser Rickard svänga sin stråke på symfoniorkesterkonserten. Men sedan. När strålkastarna släckts, när det sista ackordet äro taget och det enda som återstår är ett ensamt och vilset eko, i en öde konsertlokal, då. Då är det slut. Då kommer tårarna. Tårar av glädje och sorg. Separationsångest utan dess like. Jag stannar tills på söndag, stannar för att vinka av familjen som åker, för att sedan åka hem till familjen som väntar.

Y.